O-Sensei Morihei Ueshiba - Malmö Budoklubb

Posted by Per-Ola Olsson on februari 3, 2019januari 28, 2020

O-Sensei Morihei Ueshiba (1883 -- 1969)

Historien om aikidons grundare

O-Sensei Morihei Ueshiba (1883 — 1969)

Berättelsen nedan är en kort sammanfattning av O-Senseis liv.

För mer detaljerad information rekommenderar vi inledningen i O-Senseis bok ”Budo”, inledningen i Saito Senseis bok ”Traditional Aikido Volume 1 – Background and Basics” och ”Invincible Warrior” av John Stevens.

Morihei Ueshiba föds den 14 december 1883 i Tanabe, i nuvarande Wakayama prefekturen i västra Japan söder om Osaka, som ende son bland fem syskon.

Som barn är Morihei Ueshiba sjuklig pga. sin förtidiga födsel och hans far Yoroku, en förmögen man, verkar för att sonen ska bättra sin hälsa och bygga upp sin kropp genom att låta honom träna simning och sumo.

När Ueshiba får se sin far bli överfallen av ett gäng huliganer, bestämmer han sig för att aldrig mer stå hjälplös och titta på. Han anser sig ha kunnat hjälpa sin far om han bara hade kunnat någon form av självförvar och han tränar hårt sin kropp för att bli så stark att ingen kan rå på honom.

Olika budoformer

År 1902, 19 år och boende i Tokyo, börjar Ueshiba sin första formella budoträning genom att på kvällstid träna Tenjin Shin’yo-ryu jujutsu, traditionell jujutsu och kenjutsu för Sensei Tozawa. Men livet som affärsidkare i staden gör honom sjuk och han tvingas att avbryta träningen redan efter ett år.

Han återvänder hem till Tanabe där han gifter sig med Hatsu Takeda, född den 25 januari 1881. Ueshiba är en av alla dem som blir inkallade till reservstyrkorna när ryssarna hotar Japan, men han klarar inte intagningskraven pga. sin korta längd. Förödmjukad av detta sätter han vikter på benen och ligger i sträckbänk i timtal för att passera minimikravet 158,5 cm (5´2). Året efter klarar han till sin lättnad intagningen.

Åren 1903 till 1906 är Ueshiba soldat i den japanska armén och blir mycket skicklig på bajonett (jukenjusu). På sin lediga tid tränar han Yagyu-ryu jujutsu för Masakatsu Nakai. Morihei är rastlös och söker en ny inriktning i sitt liv.

Han lämnar armén 1907 och hans far ordnar så att han får träna Kodokan-judo för Kiyoichi Takagi i familjens egen dojo. Han fortsätter även sin träning i Nakais dojo och får 1908 ett certifikat med rätt att instruera i Yagyu-ryu jujutsu. Under hela sitt liv kombinerar Ueshiba sin budo med arbetet i jordbruket och han prövar även andra jujutsuformer som Kito-ryu, Aioi-ryu och Shinkage-ryu i jakten på den sanna budon och ett försvar mot fler än en motståndare.

Nybyggarliv på ön Hokkaido

År 1912 ger han sig iväg på ett äventyr genom att leda en koloni av 54 familjer till Hokkaido, Japans norra ö som nu ska bebyggas, för att utveckla vad kom att bli byn Shirataki på norra delen av ön. Livet som nybyggare var hårt och de fick bruka jorden och skogen för att bygga sin by. Morihei blir en av de ledande figurerna i byn.

Tränar Daito-ryu jujutsu i 30 år

År 1915 i februari månad i byn Engaru träffar Ueshiba en excentrisk och mycket skicklig jujutsu Sensei vid namn Sokaku Takeda, en välkänd mästare i Daito-ryu jujutsu. Takeda är också bosatt på Hokkaido och reser runt på ön för att lära ut den jujutsu som funnits i hans familj sedan 1100-talet.

Den nu 32-årige Ueshiba är redan en duktig utövare av budo, men har ingen chans mot Takeda och han blir fascinerad och inspirerad av denna stil.

I Daito-ryu jujutsu blandas kroppstekniker med vapenträning och traditionellt tränas svärd, spjut, jo, bo, tanto och naginata samt andra mindre kända vapen. Ueshiba ägnar nu mycket tid och pengar åt att lära sig Daito-ryu jujutsu för Takeda.

Till slut erbjuder han Takeda att bo hos honom så att han kan bli Takedas personlig elev. Han tränar idogt och blir en av Takedas bästa elever och följer med på Takedas resor runt Hokkaido.

Daito-ryu jujutsu innehåller hundratals tekniker med komplicerade låsningar och fasthållningar och Takeda är även expert på en rad traditionella japanska vapen. Takedas Daito-ryu jujutsu skulle komma att bli grunden för det som idag kallas för Aikido.

Omotofilosofin

I november 1919 tvingas Ueshiba att avbryta sin träning, och lämnar Shirataki efter åtta år för att återvända till Tanabe, där hans far Yoroku ligger mycket sjuk. På vägen hem träffar Ueshiba den karismatiske Onisaburo Deguchi, ledare för Omotosekten.

Deguchi gör ett stort intryck på Ueshiba som stannar några dagar i Ayabe nära Kyoto, för att be för sin fars hälsa. När sedan Ueshiba kommer hem till Tanabe i januari 1920 har dock hans far redan avlidit, 76 år gammal.

Ueshiba tar sin fars bortgång mycket hårt och senare samma år dör även hans egna två söner Takemori och Kuniharu av sjukdom. I sökandet efter inre frid flyttar han, Hatsu och deras dotter Matsuko (född 1910) till Ayabe. Med stor entusiasm ger sig Ueshiba in i sektens enkla leverne och blir en av Deguchis närmaste följeslagare.

Deguchi är imponerad av Ueshibas kunskaper i budo, vilket leder till att Ueshiba öppnar en dojo, Ueshiba Akademin, med 18 mattor där han undervisar mestadels andra sektanhängare i Daito-ryu aiki-jujutsu.

1921 föds sonen Koetsu (Kisshomaru). Under 1922 gör Takeda ett besök hos Ueshiba, med han och Deguchi kommer inte så väl överens, ändå tillåts Takeda att stanna och undervisa.

Innan Takeda lämnar Ayabe ger han Ueshiba ett certifikat med rätten att undervisa i Daito-ryu jujutsu.

Ueshiba studerar kotodama och det är nu som Ueshibas budo tar en mer andlig riktning. Steg för steg lämnar han Yagyu-ryu och Daito-ryu jujutsu för att skapa sin egen originella väg genom att blanda tekniker och bryta ner barriärerna mellan tanke, ande och kropp och han kallar det aiki-bujutsu, året är 1922.

Under tiden har Deguchi stora planer på att sprida Omotofilosofin och en tanke är att skapa en religiös nation. I februari 1924 åker han tillsammans med en grupp följeslagare, däribland Ueshiba, i hemlighet till Mongoliet.

Hans planer kommer dock i konflikt med de kinesiska myndigheterna och endast diplomatiska insatser från Japanska konsulatet gör att Deguchi och hans följeslagare inte avrättas.

Ueshiba undervisar militärer

Ueshiba återvänder till Ayabe och återupptar sin skola i Daito-ryu jujutsu. Han börjar träna sojutsu (spjuttekniker) och fortsätter sin intensiva träning av svärd och jujutsu. 1925 möter han en mästare i kendo som han vinner över i en match utan att egentligen behöva anstränga sig. Direkt efteråt när han tvättar av sig kommer han till insikt om den sanna budon. Han ändrar därefter namnet till aiki-budo.

Bland Ueshibas elever finns flera marinofficerer och bland dem amiral Seikyo Asano. Asano talar väl om Ueshiba och flera dignitärer får upp ögonen för aiki-budo, så som amiral Isamu Takeshita och f.d. premiärministern Gombei Yamamoto. Ueshiba håller flera demonstrationer och seminarier i Tokyo under åren 1925 — 1927, ofta inbjuden av Takeshita. Med Deguchis tillåtelse flyttar Ueshiba och familjen 1927 till Tokyo för att undervisa där på heltid. Undervisningen sker oftast i hemmet och hos Ueshibas mer prominenta elever. Takeshita blir en av Ueshibas mest hängivna elever och tränar i 10 år för honom. 1930 gör judons grundare och Kodokans överhuvud Jigoro Kano ett besök och 1932 börjar Ueshiba undervisa på Toyama militärskola.

Ueshibas första guldålder

År 1931 öppnar Ueshiba, genom bland andra Takeshitas hjälp, en permanent aiki-budo dojo, Kobukan dojon, med hela 80 mattor, i Shinjuku distriktet i Tokyo på samma plats som Aikikais högkvarter Hombu dojo ligger idag.

Årtiondet blir hektiskt och Ueshibas budo sprids snabbt i Japan. Han undervisar i olika dojo som nu startat upp i bl.a. Tokyo och Osaka. Samtidigt för han en intensiv träning i kendo.

1933 blir han ordförande i Budo Sen’yokai – ”Society for the Promotion of Japanese Martial Arts” – och i mitten av trettiotalet är han den mest kände kampsportsutövaren i landet så grund av sin unika stil. Han öppnar även en dojo i Hyogo prefekturen som han kallar Takeda dojo.

1937 värvades han till Kashima Shinto-ryu svärdskolan i Kashima i Ibaraki prefekturen. 1938 publiceras boken ”Budo”.

Flytten till Iwama

Den 30 april 1940 får Kobukan dojo ett officiellt erkännande av Ministeriet för hälsa och välfärd, och Takeshita blir stiftelsens första vd. Samma år inför japansk polis obligatorisk träning i aiki-budo.

1941 upptas aiki-budo som en sektion i det japanska budoförbundet Butokukai och det är nu ordet aikido först nämns. För att försäkra sig om att kärnan i hans budo ska föras vidare till framtida generationer, etablerar Ueshiba ett nytt högkvarter (Hombu) för Aikidoorganisationen i Ibaragi prefekturen.

Samtidigt rasar kriget i Stilla havet och antalet elever i Kobukan dojon minskar drastiskt när många blir inkallade. Sonen Kisshomaru får tillsammans med några andra unga elever ansvaret för skötseln av Kobukan dojo.

1942 mår Ueshiba så dålig av kriget att han lämnar Tokyo och flyttar till byn Iwama i Ibaragi prefekturen nordöst om Tokyo.

I Iwama samma år börjar han bygga en ny dojo och ett Aikidotempel och här formas den kampkonst som han nu döper till – Aikido.

Han är 58 år gammal. I Iwama kan Ueshiba, trots vapenförbudet under kriget, integrera svärd och stav i träningen som inom Aikidon kallas för aiki-ken och aiki-jo.

Han visar nu att vapenteknikerna ligger till grund för att kunna förstå och utföra kroppsteknikerna inom Aikidon korrekt. Samtidigt som har tränar intensivt, arbetar han i det egna jordbruket.

Den nära kontakten med naturen och intensiv spirituell och fysisk träning, leder honom från ”martial art” (Bugei) till ”the martial way of Aiki” (Budo) – vägen till att harmonisera med kraften, det han alltid sökt efter – den sanna budon.

Efter kriget

I efterkrigstidens Japan blir kampkonst förbjudet och Aikidons framtid är i fara. Men Ueshiba och hans son kämpar för att etablera Aikido i landet och den 9 februari 1948 får de godkänt av

Utbildningsministeriet att återupprätta sin organisation. Dojon i Iwama kallas nu för Hombu dojo, översatt ”Världens Aikidohögkvarter”.

Samma år öppnas pånytt Ueshibas dojo i Tokyo. Sonen Kisshomaru ges ansvaret för stiftelsen Aikikai och dess framtida utveckling medan Ueshiba fortsätter att forma Aikidon i Iwama.

En ny guldålder

Från 1950 och framåt reser Ueshiba återigen runt i Japan och undervisar, ger föreläsningar och demonstrationer.

Nu i sjuttioårsåldern visar han att Aikido inte kräver en fysiskt stark kropp och kan tränas av personer i alla åldrar.

1954 flyttas högkvarteret Hombu från Iwama till Tokyo.

1956 flyttar Ueshiba tillbaka till Tokyo och i september samma år ges en femdagar lång Aikidodemonstration i Tokyo och denna ger ett djupt intryck på de utländska besökarna, vilket leder till att elever strömmar till Japan från hela världen.

Inom landet öppnar nya dojo upp överallt och det tränas Aikido på universiteten, på företagen och inom regeringen. På sextiotalet filmas Ueshiba för TV och bilderna av den gamle mannen med det vita skägget som lekfullt kastar sina elever blir kända och sprids över världen och Aikidon börjar växa internationellt.

Den 14 maj 1960 tilldelas Ueshiba Shijuhosho (tapperhetsmedalj) för sitt fredsarbete av den japanske kejsaren Hirohito.1961 reser Ueshiba till Hawaii, USA, för att inviga Aikido-dojon där, med intentionen att man med Aikidons hjälp ska föra samman folk i olika länder.

1964 får han ytterliggare ett pris av kejsar Hirohito i egenskap av Aikidons grundare, för sitt bidrag till budon.

I december 1967 står Hombu dojo klar efter en totalrenovering, nu tre våningar hög och 1968 ger Ueshiba sin sista Aikidodemonstration för att hylla den nya dojon.

En ny början

1946 börjar Morihiro Saito som elev hos Ueshiba. Han tränar idogt och kommer att bli Ueshibas träningspartner och personlige elev.

På 1950-talet följer Saito ofta med O-Sensei på resorna runt i Japan. Under Ueshibas senare år börjar hans hälsa att svikta och han spenderade mycket tid i Tokyo.

Han kan inte längre röra sig lika lätt och snabbt som förr och hans Aikido förändras. Ueshiba själv betonar noga att hans tekniker och rörelse bygger på 60 års hård träning och erfarenhet.

Många tekniker blir nu förkortade och han kan kasta sina elever bara genom en kvick rörelse eller genom att med mycket god tajming röra sig tillsammans med eleven.

Morihei Ueshiba dör den 26 april 1969, 88 år gammal. Han har levt ett långt och innehållsrikt liv och uträttat mycket trots sin sviktande hälsa. Sonen Kisshomaru Ueshiba övertar sin fars position i Aikikai och blir den andre Doshu – ”Aikidons vägledare”.

Liksom sin far var Kisshomaru ograderad i Aikido. Saito Sensei övertar ansvaret för dojon och templet i Iwama och får även ansvaret att bevara och sprida traditionell Aikido.

Hans kära fru Hatsu som stött honom under hela livet, dör exakt på dagen två månader efter sin make, den 26 juni 1969.

Förklaringar

Den sanna budon – Man kan tolka O-Sensei som att han ville att Aikido skulle vara en budo utan våld och utan tävlan, det skulle inte handla om att skada eller vinna över andra utan om harmoni och fred i världen, en väg till att bli en bättre människa.
Takeda – O-Senseis mor Yuki, hans fru Hatsu och Takeda Sensei härstammar alla från en ansedd samurajfamilj. Hur nära släkt dessa var vet vi inte.
Jutsu – stridsteknik med ett vapen
Jujutsu – obeväpnad närstridskonst för att oskadliggöra motståndaren
Bujutsu – stridsteknikträning utan Zen, endast tekniskt kunnande
Budo – Samlingsnamnet för japansk kampkonst – ”kampens väg”.
Zen – Ordet betyder meditation. Zen-läran har funnits i Japan sedan 1100-talet, och lärde samurajen att sluta tänka i striden och istället låta intuitionen ta kommandot i striden. Zen är inte en religion i ordets västerländska bemärkelse, utan ett sätt att leva, en livsform.
Omotoreligionen – grundare var änkan Nao Deguchi (1836-1918), som efter många tragedier kommer till insikt om att alla varelser har ett lika värde, till skillnad mot Shinto där kejsaren har den högsta rangen. (Stanley Pranin har skrivit mer om detta). Onisaburo gifte sig med hennes dotter och antog deras släktnamn. 1935 förbjuds detta tankesätt och Deguchi hamnar i fängelse. Ueshiba tvingas dra sig undan under en kort period och tills krigets slut kan han inte öppet visa sitt engagemang till Omoto pga. risken att förlora allt han byggt upp.
Kotodama – är en Shintoövning likt buddhismens mantra. Ueshiba utvecklade sin egen kotodama som han använde inom Aikido och detta kunde höras när han tränade. (Maxim Volguine har skrivit mer om detta).
Aikikai – är familjen Ueshibas organisation. O-Senseis elever Kisshomaru och Kochi Tohei upprättade ett system för grundtekniker och graderingar 1948.
Hombu dojo – Aikidons högkvarter, både dojon i Iwama och dojon i Tokyo har kallats Hombo dojo.
Förbudet mot budo – Efter andra världskriget införs ett förbud mot budo i Japan. Många budo-arter faller i glömska. Trots förbudet hålls träning i Iwama när Saito Sensei börjar 1946.